Det hela började på tidigt 80-tal, jag gick i sjunde klass på Tångaskolan. Jag hade
valt ”tillvalsämnet konst”, för jag tyckte om att måla och rita. Lärarinnan Nita ”Tvärnita”
Börjesson startade den första lektionen med följande ord:
– Jag jobbar som teckningslärare på gymnasieskolan, och det är jag trött på, därför ska vi
ägna oss åt drama och teater som också är en del av läroplanen, vad gäller ämnet konst.
Det var jag och sju tjejer och hade det inte varit för dessa tjejer så hade jag inte fortsatt
med teater. Som jag kommer ihåg det, var det i åttan som de två herrarna Ulf (Ahlberg
och Andersson) bjöd in oss att vara med på deras nya projekt som hette ”Se på mig”. I
Falkenbergs mått mätt skulle det bli en MEGA-uppsättning på Stadsteatern. Vi blev inte
erbjudna några stora roller precis, men visst var det kul att vara med.
Tångaskolans dåvarande lärare i teckning, Sven ”Svempa” Lundberg, var också med på ett
hörn och det var en trevlig filur. Projektet gick i hamn och det var succé. Paraplyteatern
såg dagens ljus. Allt skulle rymmas under paraplyet hette det.
Teaterverksamheten fortsatte på Hjortsbergs fritidsgård. Verksamheten bestod mest i
dramaövningar och mindre uppsättningar. Att det var just Hjortsbergs fritidsgård var synd för min del för jag ”var på” Fajans fritidsgård. Detta innebar att jag har en vit fläck i historieboken just här. Jag ska väl erkänna att gymnasietid med pubertet, moppeåkande och sökande högt och lågt gjorde sitt till också. Jag passade t o m. på att göra lumpen innan jag kan skriva nästa,
självupplevda rad i Paraplyteaterns historia. Jag vet i a f att det ekonomiska efterspelet
efter ”Se på mig” gjorde att prefixet ”Nya” fick sättas framför ”Paraplyteatern”.
Efter jag hade muckat från nyss nämnda lump frågade min vän Jörgen Andersson
mig om jag inte ville börja med teater igen. Det var ingen mindre än personen bakom
åttiotalsfenomenet ”Ivan Boring” som var ledare för ”Nya Paraplyteatern”. För den som inte har hört talas om Ivan Boring kan berättas att en gång i veckan sändes radioprogrammet ”Rockdepartementet” på P3 och ett stående inslag i dessa program var en kuf som skickade in sina krönikor från Flädjeträsket. Ingen visste vem han var men man trodde att han kom från mellersta Halland. Äntligen skulle jag få ett ansikte till namnet. Denne Jöns-Ove ”Jojje” Jönsson hade funnits i kulisserna (obs teaterskämt) redan under ”Se på mig” men eftersom han gick sin teaterutbildning då, var han aldrig aktivt med. Jag kom in, mitt upp i arbetet, till det som skulle bli ”Råttspegeln”.
Året var -88. Jojje satt på kammaren och skrev och så testade han om det funkade på oss. Det var en brokig skara människor, men med ett gemensamt, vi gillade att spela teater. Jojjes extremt taskiga humor fick alla att garva läppen av sig. Gästpedagoger (bl a Per Chenon) togs in som jobbade med oss. Till slut stod det klart att fem av de Jojjeskrivna, improviserade sketcherna skulle funka, och så koms det på en ramberättelse och vips så stod Råttspegeln klar…
Någon vecka innan premiär var det någon som kom på att det kanske skulle vara bra med affischer så att det skulle komma någon publik på vår premiär… Premiären var våren -89
En viss framgång var det ju med Råttspegeln och vi ”fick” nya lokaler i den gamla
cykeltillbehörsfabriken ”Ätranverken” på Varbergsvägen. Jag är lite osäker på hur det
såg ut med pengar och politiska beslut under den här tiden men det var Jojje som höll i
allt sånt. Jag vet också att Kulturnämnden och Fritidsnämnden slogs ihop till en nämnd
och att vi förstod att detta inte skulle bli någon vinst för oss. Pengar till både kultur och
idrott skulle tas från samma påse och det satt fler idrottsivrare i nämnden än vad det satt
kulturmänniskor och de kulturmänniskor satt där var mer för finkultur. Jag vet inte om
det var därför som vi satte upp Molliéres ”De små preciöserna” på vår nya teater. Jag
hoppas att jag misstänker fel.
Nu för tiden finns det ju ingen som vet vad en preciös är så pjäsen döptes om
till ”Fjollorna”… Stort arbete med scenbygge och en gradäng lånades in. Det var nu som
teatern blev ett tillhåll, en fritidsgård för teaterintresserade.
Vi fick en förfrågan från Ulf Andersson om det fanns några som ville vara med i Varbergs Musikteaters uppsättning av Shakespeares ”Så tuktas en argbigga”… Formen kallades för fästningsspel mest på grund av att det skulle spelas på Varbergs Fästning och det var ”riktiga” skådespelare med. Storvulet och en riktig turistmagnet blev det. Vid ”fästningshörnan” slogs det upp två cirkustält, ett att spela i och ett för loger och teknik. Vi var fem från NP som var med i ”Argbiggan” som den hette när det var premiär.
Både under Råttspegeln och under Fjollorna utarbetades det en form som passade de
flesta. Studiecirklar som hölls i Studiefrämjandets regi. Ett teaterprojekt höll på i två
terminer, en höst och en vårtermin. Vi träffades en gång i veckan. Under vårterminen
repeterades det även någon eller några helger. Ungefär två veckor innan premiär ”bosatte
man sig” mer eller mindre på teatern… Musiken stod Hans Schakonat för och det var han
och Jojje som satt en kväll eller två och spelade in all musik på DAT-bandspelare.
Nästa projekt var ett inlägg i miljödebatten och hette ”Det luktar skit herr minister”…
Återigen jobbade Jojje som han gjorde med Råttspegeln… Han kom med en samling
maskinskrivna lappar och testade om det funkade på oss, men den här gången blev det
en hel berättelse… Vi tog hjälp av barngruppen som nu fanns på smedjan. Publiken
fick inte bara teater utan en utställning från olika miljöorganisationer och en del företag
(däribland ”Vestas” som skulle sätta upp vindkraftverk i Falkenbergstrakten).
Jojje och även Ola Öjergren började snegla åt ”Stefan och Krister” och vi andra kände oss lite vilsna. Vår favvo-gästpedagog Per Chenon kom med en förfrågan. Han hade under sitt arbete
som dans-, sång- och teaterpedagog kommit i kontakt med sju amatörteatrar i Norden
som han ville jobba med. En av dessa sju teatrar var Nya paraplyteatern. Han och hans
flickvän Mimma Bach, ville sätta upp sju olika uppsättningar av Victor Hugos ”Ringaren
i Notre Dame”. Han skulle köra runt i en husbil mellan de sju teatrarna, intensiv repetera
så länge han var på en teater och sen ge uppgifter till gruppen som skulle utföras när han
inte var där, han fixade det… Häftigt! Nya Paraplyteaterns version hette ”Ohörd, dömd”
eller som Hallands Nyheters Malin Henriksson missuppfattade det ”Oerhört dum”. I vart
fall blev det en väldigt okonventionell uppsättning… Arenateater med helt galen kostym
och mask. Berättelsen var väldigt mörk och publiken var nog inte helt säker på vad den
såg, men vi tyckte det var skitbra… Det hela avslutades i en teaterfestival i Växjö där alla
de sju uppsättningarna visades…
Som alla vet, som håller på med teater, så infaller den s.k. ”processen” ett antal veckor
innan premiär… I bästa fall känner man olust inför teatern och i värsta fall är man helt
övertygad om att aldrig någonsin hålla på med teater nå mer… Per kom till oss under en
av dessa gånger när hela gruppen var i process. Det gnälldes och suckades i långa banor.
Tvärtemot vad man kanske skulle kunna tänka sig gjorde Per det enda rätta. Han sa:
– Näe vi lägger ner, jag vill inte heller längre, vi skiter i det här…
Jag vet inte om jag insåg det då men i efterhand förstår jag, vad han gjorde. Aldrig förr
har jag väl sett en grupp, göra en sådan helomvändning… Rätt var det var hade hela den
gnälliga hopen förvandlats till den mest entusiastiska och arbetsvilliga grupp ni kan tänka
er…
Nåja, nog om detta; Ola kom tillbaka från buskiskungarna medan Jojje fortsatte att
göra narr av personer som bor i landsbygd. Ola ville sätta upp något med de barn- och
ungdomsgrupper som fanns på skolorna och som repade på Smedjan. Vi gamlingar
skulle nog också få vara med. Från början var det tänkt att sätta upp ”West side story”
men eftersom denna pjäs kostade alldeles för mycket, så fick det bli en omarbetning av
manuset. Bella Notte tog form och det var horder av barn och ungdomar som ville vara
med. Så pass många att vi delade upp oss i två gäng som körde. Det fanns alltså dubbel
uppsättning av alla roller… Jag tror att det nog var nog lite mycket att hålla reda på för Ola…
Detta hände -95 och samma år flyttade jag upp till Göteborg och började arbeta på
Götebogs ArbetareTeater men det är en helt annan historia…